Livet har blivit en teater. Alla säger sina repliker och
går dit dom ska, skrattar på rätt ställen, blir arga, gråter.
Jag struntar i det och låter föreställningen passera utan att
bua eller applådera. Jag har viktigare saker att tänka på,
jag är här nu.

Men ingen ställde frågan, hur.